Historien som poesi

En suddig historiesyn gör samtidsförståelsen grund. Analysen måste ta hänsyn till att historien är en enhet som, likt dikten, organiskt framväxer ur sig själv.

Mark Twain, som inte tycks ha gjort annat i sitt liv än att uttrycka sig epigrammatiskt, ska en gång ha sagt att historien inte upprepar sig själv, men att den rimmar. Andra världskriget var inte första världskriget två; det var ett nytt krig, men det påminde i väsentliga avseenden om det första. Det begriper människor, varför dessa krig så att säga delar efternamn.

Sannare ändå är väl den outsagda konsekvensen av Twains formulering: om historien rimmar, liknar den en dikt. Dikten bestäms av saker som versmått, av att radernas meningar spiller över i varandra, att varje ord, ehuru helt nytt, måste passa ihop med det föregående, och så vidare. Detta betyder: varenda rad i dikten bestäms på något sätt av allting som föregår den, inte bara att de rimmar, men också hur. På samma sätt bestäms också nuet av historien: den är enorm lunta versrader, vars tyngd pressar in nuet i en på förhand bestämd mall.

Detta borde vara självklart för vem som helst. Tyvärr implicerar inte ett bör ett är. Detta blev jag varse när jag i somras läste en text från en liberal ledarskribent. Texten handlade om det beklagliga politiska läget i Sverige. Jag minns inte de uttryckliga djupare poängerna (jag inbillar mig i efterhand att jag redan hade läst samma text trettio gånger sedan 2014), däremot kunde jag ana mig till en implicit och kanske oavsedd djupare poäng i formuleringen att “det politiska läget i Sverige har aldrig varit mer oroligt”.

Aldrig? tänkte först autisten i mig, och säkert mina lytesfränder som läser denna tidskrift. Är det verkligen så att Sverige aldrig har genomgått större politiska kriser? På rak arm kommer jag att tänka på Engelbrektsupproret, Dackefejden, kriget mellan prins Karl och kung Sigismund. En annan händelse som jag kan tänka mig åtminstone vållade huvudbry var förlusten av halva riket 1809. På närmre håll har vi tjugotalets kortlivade minoritetsregeringar, och rentav sjuttiotalets borgerliga rockader – av klart mindre omfattning än de tidigare nämnda exemplen, men väl åtminstone i klass med dagsläget.

Nu begriper jag givetvis att skribenten känner till regeringarna Fälldin och Ullsten, förlusten av Finland och Kalmarunionen. Det handlar alltså inte om okunskap. Det handlar snarare om att skribenten på ren slentrian definierar vissa tidpunkter som ointressanta eller irrelevanta, som om inget före, säg, 1985 längre spelar någon roll. Referenspunkterna är nuet, och det som finns i det omedelbara mannaminnet.

En sådan hållning för med nödvändighet med sig en total brist på förståelse för att samhällen utvecklas. Sverige definieras av vad det har varit i ungefär trettio års tid; en systemförändring som går utanför dessa ramar innebär då en potentiell livskris; historien gör sig så starkt påmind att man misstar dess gång för dess slut.

Likaså blir tidshorisonten bakåt en perfekt spegelbild av tidshorisonten framåt; om människor inom ramen för sitt “någonsin” som längst kan sträcka sig tillbaka till åttiotalet, innebär det omvänt att man inte behöver gå längre fram i tiden än 2060 för att befinna sig i “aldrig någonsin”; en perfekt jordmån, således, att så syndaflodstänkande i. Mot detta kan man förstå den typ av radikal migrationspolitik som exempelvis Miljöpartiet och Centern har förespråkat. Allting som gäller är det omedelbara nuet; den som föds om två generationer är lika ointressant som den som aldrig föds.

Men detta är bara en floskel, kanske någon invänder; den betyder inte så mycket, den sägs för sin retoriska effekt. Här invänder jag att det snarast är tvärtom. Floskeln, en tom retorisk topos, säger desto mer just eftersom den tas för så självklar att den liknar en truism. Den sägs utan större eftertanke, just eftersom det den uttalar är internaliserad sanning. Och det är den fulla övertygelsen att den uttalar en sanning som inte bara liberaler har internaliserat. Den präglar snart sagt hela vårt samhälle.

Mot denna snart-syndafloden-mentalitet borde varje konservativ påminna om historien; att den väger tungt och inte lätt; att meningen i nuet bestäms av det föregående och dikterar det kommande, samt att vi bara genom att förstå detta, historien som poesi och vad detta innebär, har någon som helst chans att i vår egen versrad att påverka hur kadensen till slut faller.

Fredrik Sixtensson
Ordförande, VT 125:e verksamhetsåret

 

Annonser

Recension: De sju samurajerna

Akira Kurosawas film “De sju samurajerna” (1954) förmår i en avskalad enkelhet och renhet skildra en sublim skönhet, som inte står insvept i sentimentalism eller hänförelse, utan i egen styrka framträder som en opersonlig och förödande kraft. På samurajernas strid och öde projiceras inga svärmiska ideal eller konstlade rättfärdiganden. Såväl rollfigurerna som filmen själv präglas av ett nyktert avstånd till handlingen, vilket resulterar i en lakonisk skildring av en skara ädla, men tragiskt rotlösa, heroer.

seven samurai.pngEn liten japansk by utsätts för återkommande plundring, och dess bönder beslutar till slut att försvara sig mot rövarna. En skara sänds till staden för att söka hjälp av riktiga krigare, men eftersom de är fattiga kan de för byns räkning inte erbjuda annat än mat som betalning. Otroligt nog går en gammal herrelös samuraj med på att försvara byn, när han ställs inför böndernas eländiga situation. Han säger sig aldrig vunnit något gott av att strida, men trots det viker han inte från detta eller något annat kall på honom som krigare. Kring hans värdiga person samlas så småningom ytterligare sex herrelösa samurajer, som svär sin hjälp till byn.

Men samurajernas hjälp kan inte beskrivas som ett godhjärtat försök att rädda några lidande men rättfärdiga bönder. Filmen skildrar snarare bönderna som fega, snikna och själviska, och när samurajerna hittar gamla rustningar i byn, får vi se att bönderna inte tvekar att likt banditer mörda och plundra ensamma, vandrande samurajer som är svagare än dem själva. Bönderna och den stundande striden kan inte vara en yta för de sju samurajerna att projicera sentimentala idéer om sin egen rättvisa och godhet på, och det finns i ett söndrat Japan ingen skyldighet, plikt eller lag som påbjuder dem att hjälpa byn.

Inte heller finns det någon gemenskap mellan bönderna och krigarkasten att tala om. Om något så fruktar och avskyr bönderna samurajerna som medlemmar av en hänsynslös och förtryckande klass. Samurajerna kan inte låtsas att de har en plats hos bönderna, utan allt de har framför sig är den ständigt återkommande striden i sin nakenhet, som nu endast råkat bli gemensam med bönderna. De herrelösa samurajernas motivation till att försvara byn är i slutändan inget annat än deras natur och essens som krigare; de har inget att sätta sina liv och strävan till, förutom att hävda sin roll och sin heder. Byns försvar är ingen högre sak att svära trohet till, utan blott ett tillfälle för handling.

Samurajernas val skildras heller inte i termer av ära, en önskan till individuella stordåd eller personens eviga salighet efter döden. Deras uppoffring har inga spår av romantik eller andra svärmerier som kriget kan svepa bort – samurajerna är inte fåfänga, och med en vilja som är nästan frånkopplad från deras eget liv kan de obesvärade kasta sig in i stridens dynamik.

I filmens stridsscener får vi denna distanserade anda skildrad i sakliga och snabba sammanstötningar, kraftfulla men aldrig spektakulära, som ofta slutar tvärt och outsmyckat lerigt. Banditer blir övermannade och inträngda av bönder med bambuspjut, och samurajer faller plötsligt i stridens mitt av ett dolt gevärsskott. Döden är inget känslomässigt och utdraget farväl, och filmen öser inte hyllningar över de fallna. Vi får komma samurajernas död nära inpå först efter striden, i form av enkla gravhögar, och en rad av svärd som avtecknar sig mot en oberörd himmel.

Filmen ger oss en realism i ordets bästa bemärkelse av en opersonlig värld och dess döva, ostoppbara verkan, vilket är en miljö som tillåter samurajerna att överskrida sig själva i uttrycket av en ursprunglig och mäktig heroism. Men inför de samurajer som överlevt kan ledaren endast konstatera att det var ännu en förlust, och att det är bönderna som vunnit, och inte de själva.

Under slaget erhåller bönderna en stolthet och förädling av sig själva som människor. Som delar i en gemensam styrka kunde de som förut varit eländiga och svaga göra motstånd, och stå upp för sin egen mark. Det som särskiljer bönderna från samurajerna är inte den försvarade skörden i sig, utan att de trots förluster och lidande hävdade något utanför dem själva som var deras eget. Bönderna stod rotade i sin jord, och deras uppoffring var för deras egendom, arv och ättlingar. Just inom alla sina begränsningar, och trots alla sina brister, lyckades de självständigt manifestera sin enkla anda, i den lilla del av världen som var deras att bruka.

Tungsinnet i filmens slut kan inte ses som ett avståndstagande mot våldet och slaget i sig, utan snarare ett lidande som härrör ur rotlöshet. Filmens herrelösa samurajer visar att fulländningen av deras inre väsen, när de i strid verkligen “blev vilka de är”, inte är tillräckligt. Oavsett hur ädel deras anda är, så är den utan en förankring i det begränsade och ändliga uttänjd till tomhet. Den rena handlingen kan inte vara målet, utan det egna jagets evighet och ändlöshet måste offras för omgivningen och släktets återfödelse. Först i det begränsade och dödliga blir heroismens abstrakta idé konkret och livskraftigt fullbordad. Först då kan de undkomma rotlösheten och den ständiga förlust som följer på den.

En kort stund uppgick bönderna och de herrelösa samurajerna genom strid i en organisk hierarki, och i kampandans enhet överbryggdes deras motsättningar i en glimt av äkta gemenskap. Men när bönderna återvänder till sin jord och släktets gång, och under traditionell sång gemensamt planterar sina grödor, måste samurajerna utestängas. Utan egen jord, ättlingar, herre eller kejsare att strida för och inkorporera sin heliga anda i, måste de förbli rotlösa, och deras obegränsade heroism kan inte vara annat än tragisk.

Henrik Jonasson
Skattmästare Heimdal, 127:e verksamhetsåret

Kulturdebatt: Laibach

Replik: Laibachs ord ger inte hela bilden

Ska man förstå något måste man ta ett steg närmare för att studera detaljerna. Men man kan inte stanna där. Det är lätt hänt att man fastnar i dunklet utan att se vad som händer runt omkring. Henriks Jonassons text ”Laibach och retrogardismen” (Tidskriften Heimdal nr 3 2017) ger en intressant tolkning av musikgruppen Laibachs politiskt vinklade estetik. Jonasson har gjort ett bra arbete med att återberätta gruppens syn på estetiken. Han missar dock att gruppen verkar i polemik mot sin samtid. Budskapet måste därför tolkas utifrån den större bild som uppstår.

Jonassons tolkning är att Laibach vill radera individens erfarenheter som meningsbyggare i konsten, för att istället söka värde i det som kan ses som överindividuella värden. Att gå från den moderna konstens erfarenhetsgrundade symbolspråk till en mer klassisk syn på konstens uppgift, men fortfarande med ett modernistiskt symbolspråk. Det handlar då inte om modernistisk konst, utan snarare om de sociala revolutioner som industrier och massamhället har inneburit för den moderna människan, och hur detta påverkat vår relation till det estetiska.

Jag tror att denna tolkning är en korrekt förståelse av Laibachs estetik. Jonasson utgår från hur Laibach beskriver sig själva och vad de ser som sitt politiska uppdrag, när han drar vidare slutsatser om vad slutmålet med Laibach är. Att skapa en förståelse för slutmålet är dock inte lätt, och det är i de för hastigt dragna slutsatserna som Jonasson trampar fel.

Det som saknas i Jonassons tolkning är ett bredare perspektiv på vad avsikten med projektet Laibach är. Ett projekt som bygger på en total inlevelse och som drivs av politiska motiv måste betraktas inte bara som en produkt av sin samtid, utan också vara ämnad att samspela med den. Laibach som konst är inte enbart en slutprodukt: det är ett estetiskt och politiskt projekt som pågått i trettiosju år.

Under dessa år har många politiska omvälvningar skett. Inte minst i Laibachs hemland Slovenien, som har upplevt kommunism, Jugoslaviens kollaps, krig, EU, Nato och en pågående amerikanisering till följd av globaliseringen. Mycket av Laibachs kreativa produktion har varit reaktioner på hur världen förändras och hur Europas politik och idévärld har påverkats.

Ett återkommande tema är hur Laibach tolkar dessa händelser genom att spegla dem med sin totalitära estetik. Laibach har alltså inte något politiskt budskap som de försöker förmedla. Pastischen av totalitär estetik som Jonasson betraktar som ett felsteg är snarare en del av projektets kärna. Att få totalitära idéer att framstå som svulstiga men med stor dragningskraft, är Laibachs mål.

Ambivalensen är det som gör Laibach så speciellt. Totalitära idéer är skadliga för samhällen som genomsyras av dem, men det finns anledningar till att människor dras till dem.

Laibachs inlevelse i den totalitära estetiken är en sort passivisering av fenomenet. Projektets totalitära idé är ett försök att suga musten ur vad som uppfattas som en totalitär omgivning.

Det finns en idé om att fascism bara är estetik som gjorts politisk. Fascistiska samhällen är besatta vid ytan. Ytligheten kan ta sig olika uttryck, som att göra romersk arkitektur i betong, eller att värdera människor efter deras genetik. Moderniteten och postmoderniteten delar båda denna besatthet vid ytan. Laibach försöker enligt min tolkning uppmana människor att hålla isär den ytliga estetiken från de politiska idéerna.

Ett viktigt koncept som Laibach inkorporerat i sin framtoning är att blanda symboler (och militäruniformer) från såväl marxistiska, fascistiska, som demokratiska stater. Det är den huvudsakliga anledningen till de många anklagelserna om att deras konserter är manifestationer av förbjudna politiska ideologier. Den här rebelliska tanken om att inkorporera förbjuden politik i bandets framträdande har i stor utsträckning fallit bort efter de kommunistiska staternas sammanbrott. Det kan antingen tolkas som att den fascistiska estetiken alltid varit ett medel för att provocera Europas socialistiska diktaturer – som kallat sig antifascistiska – eller så har musikerna blivit för gamla för att orka bli arresterade stup i kvarten.

Alla tolkningar utgår från betraktarens egna ramar. Både jag och Jonasson har med all sannolikhet misslyckats med att få en korrekt förståelse av varför en grupp slovener klär sig i militäröverskott och gör covers på poplåtar med en extremt varierande kvalité. Det enda de har varit tydliga med är att de inte vill ha några enkla tolkningar. Enkla tolkningar är det som utmärker såväl dålig politik som dålig konst. Laibach är ett postmodernt konstprojekt som syftar till att förvilla. De har skapat roller som de lever sig in i för att gestalta det absurda i moderniteten. De söker inga svar utan försöker bara gestalta problemen som uppstått i och med 1900-talet många felsteg.

Pontus Westerholm

Ordförande Heimdal, 127:e verksamhetsåret

Svar direkt:
Jag tror att Pontus Westerholms svar är en träffsäker beskrivning av hur Laibach som musikgrupp verkat i sin samtid, och hur såväl storvulen pastisch som flyktig tvetydighet kan ses som grundstenar i Laibachs speglande av moderniteten. Jag vill inte bestrida Westerholms tolkning av Laibachs intentioner, utan endast med detta i åtanke omvärdera och utveckla varför jag i min text betraktade pastischen, grundsten eller inte, som ett misslyckande, och vad det innebär i min bedömning av Laibach.

Politik och estetik är olika sfärer av mänsklig strävan, och måste för att fullborda sin avsedda verkan hålla sig inom sina begränsningar och upprätthålla sin integritet gentemot varandra. Estetikens dominans över politiken i ett ytligt spektakel, såväl som politikens dominans över estetiken i fula konstverk tyngda av floskler, kan inte ses som annat än snedsteg. Men att skilja de båda sfärerna åt är inte lösningen. Vad som krävs är att inordna dem i en större organisk enhet.

På samma sätt som moderniteten åtskiljer individen från alla högre gemenskaper, sammanhang och plikter, tills det som kvarstår är en rotlös enhet, spränger moderniteten den harmoniska helhet som måste sammanbinda all mänsklig verkan, och kvar lämnas isolerade och i främlingskap till varandra motsatta intressen. Individen saknar den plats i en omgivning som hennes mognad och självförverkligande kräver, och den mänskliga handlingen saknar det andliga centrum som vägleder och förhöjer all ansträngning.

Estetik och politik måste ses som samverkande, förenade i och uttryck av samma uppåtsträvande vilja – en skapande vilja förankrad i tradition, och genomsyrad av evighet. När moderniteten skiljer estetik och politik åt skapar den en falsk dikotomi, som endast förringar de båda sfärernas rikedom och skapar dissonans dem emellan. Moderniteten räds estetikens skönhet och ovanpersonliga upplevelse i politiken, och i estetiken det livskraftiga imperativ och den högre auktoritet som bär politiken. Ty detta är tecken på den enhet och det samarbete som överskrider och förädlar all mänsklig verkan – den enhet som är modernitetens motsats.

Som tidigare beskrivet är Laibachs retrogardiva estetik, tagen för sig, en intressant formulering av hur denna enhet kan tänkas framträda i den moderna konsten. Vidare lyckas redan deras estetik i sig överskrida de totalitära idéer den experimenterar med, eftersom den underordnar och utnyttjar dem i speglingen av en högre enhet och traditionell konst i den moderna människans livsvillkor. Det som sedan passiviseras genom Laibachs pastisch är inte de redan övervunna totalitära idéerna, utan snarare Laibachs egna estetik.

Laibachs tvetydighet förlamar den retrogardiva idéen mitt i dess språng, och låter deras verk falla ned i den klyfta moderniteten huggit mellan estetik och politik. I slutändan speglar Laibach inte bara de upplösande aspekter av moderniteten som deras estetik vänder sig emot, utan de anammar dem, och delar sitt verk i två skavande delar. Om denna tydliga motsägelse är medvetet förvillande för förvillandets skull, så finns inget konstruktivt att hämta ut Laibach som verk, och om förvillandet är omedvetet, kan det inte ses som något annat än att deras estetik kuvat sig och blivit tandlös.

Om Laibachs estetik är omgiven av dunkel, skapas dunklet av Laibach själva när de förringar dess lågas ljus. Om löskopplandet av deras estetik från dem själva är att uppoffra förståelsen av Laibach som fenomen, så är det även, i estetikens renhet och omedelbarhet, att rädda en större förståelse och känsla av vad konsten i moderniteten kräver. Skönhet är inte en yta som saknar djupare sanning, och inte heller sanning reflekterad genom förnuftet – skönhet är i all sin obesudlade enkelhet sanning upplevd, sanning återskapad i betraktaren, sanning som ett dånande anspråk på perfektion. Den skönhet som finns i Laibachs estetik är tillräcklig i sig själv, och den står starkare när den är fri från gruppens fördunklande intentioner.

Henrik Jonasson

Skattmästare Heimdal, 127:e verksamhetsåret

 

 

Kämpande liberalism

Att vilja ha en stark rättsstat borde vara en viktig fråga för liberaler. Ändå florerar en förvirrad missuppfattning att fokus på hårda straff gör en konservativ – på tvärs med liberalismen.

40-11-02/54

När ett pressmeddelande från regeringen nyligen aviserade att det nu ska förbjudas att prata i mobil och köra bil samtidigt jublade jag. Tokliberalen Dahlman gjorde high five med sina Twitter-följare och tjoade ”äntligen”. Att köra med en hand på ratten och den andra i egna tankar är ju livsfarligt för oskyldiga – och därmed minskar deras frihet. Deras rätt till liv, frihet och egendom hotas av att någon dåre får för sig att hen ska få snacka med familjen samtidigt som hen svänger i en rondell och… BAM.

Nej, vi liberaler är inte flummiga hippisar som vill att allt ska vara fritt – hej och hå. Visst får du dansa naken på Sergels torg om du vill, men om din frihet begränsar din polares kommer jag att komma sättande med stoppskylten. Marknadsliberaler, klassiskt liberala, nyliberaler, eller vad man nu väljer att kalla sig, är självklart positiva till tydliga regelverk och att den som bryter mot dessa får känna av det.

Höj straffen, visa vem som bestämmer, ta i på skarpen. Friheten ska vara större för den som sköter sig än för den som inte gör det. Staten kan och bör vara liten – men inte svag.

Individens rätt till sig själv står i centrum för mitt politiska engagemang. Det gör att jag fajtas mot att politiker lägger sig i och beskattar folks egendom, alternativt slösar bort kronorna som de har beslagtagit på trams.

Individens rätt, alltså. Jag är medveten om att det är ett antagande som jag har valt på samma sätt som man väljer en religion eller en smak i glassboxen. Det bara känns rätt. Det blir en utgångspunkt. Kanske har jag fel; kanske ägs vi alla av staten; kanske är stockholmare mer värda än lantisar; kanske är det bättre för alla och helt okej om en diktator tar över och sätter oss på rätt plats. Jag vet att min tro på din rätt till liv, frihet och egendom inte går att belägga och bevisa, men jag har ändå valt den grunden för mitt politiska engagemang; att vara liberal är ett val.

Liberalism är dock ett varumärke med bredare sortiment än Ben & Jerrys, vilket skapar enorm förvirring och onödiga konflikter. När Folkpartiet bytte namn till Liberalerna ökade slagsmålet om definitionen ännu mer, och den väljare som förstår vad liberalism står för borde få pris. En trisslott till den som kan räkna upp alla vinklar och vrår av ideologin och placera liberaler från Cecilia Wikström till Henrik Alexandersson på en skala.

När Alex Voronov från Eskilstunakuriren skrev i Frisinnad Tidskrift löd det att ”Stöd till en generös flyktingpolitik är en självklar liberal hållning” (19/12 -16). Själv menar jag att den som bjuder in till ett land där allas ekonomier är tätt sammankopplade (vare sig vi vill det eller inte) knappast kan kallas liberal då kostnader för migration läggs på andra individer. Vem är liberalast?

När jag lyfter de här frågorna kommer det regelbundet lockrop från dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna. De menar att jag egentligen är konservativ, att jag nu äntligen har fattat att de har rätt. Det är självklart struntprat.

Konservatismen har inte monopol på sunt förnuft. Det finns en liberalism som självklart står upp för såväl frihet som ordning, som respekterar den enskilde utan att dalta med den som beter sig illa. Som ser att en stark liten stat som står på individens sida och inte tar nån skit är den bästa garanten för att vi ska kunna leva i frihet och trygghet – för att vi ska ägna tiden åt att söka lycka i stället för att gå med pepparsprayen i näven och oro i blick. För att vi ska få andas.

Carolin Dahlman
Politisk redaktör Kristianstadsbladet

Det oundgängliga Nato

Den transatlantiska alliansen spelade en nyckelroll för Sverige under 1900-talet. Det gör den fortfarande, och det är dags att bli medlem – innan det är för sent.

nato-flag

Sveriges 200 år av fred har inte varit så självklara som det kan kännas med historien i backspegeln. Incident efter incident har ställt oss nära både mindre konflikter och nya världskrig. Genom en undflyende neutralitet och en skamlös brist på solidaritet till våra grannländer slapp vi undan det senaste världskriget till priset av att bistå nazisterna också långt efter att kriget egentligen var avgjort.

I enlighet med denna logik fortsatte den socialdemokratiska linjen att vara alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Krig var något ociviliserat som andra höll på med medan den moraliska stormakten Sverige ägnade sig åt fredsmäklande och bistånd till u-länder. Ni känner nog igen den överlägsna och bortskämda synen på sig själv som något finare än resten av världen.

Det som krossade nazismen och befriade västra Europa var dock en stark transatlantisk länk. Den tvingades fram genom Hitlers krigsförklaring mot USA efter det Tysklandsallierade Japans attack mot Pearl Harbor. Till dess hade USA valt att ställa sig utanför det europeiska storkriget med parollen ”America First” – en paroll som tyvärr återkommit i modern tid. Hade ”America First” fortsatt gälla på 1940-talet hade det gått riktigt illa för Europa.

Genom den transatlantiska alliansen som bildades mellan de krigförande västländerna kunde man gemensamt landstiga i Normandie och befria Europa. Efter kriget hade man av lätt insedda skäl därför ett momentum för att skapa en världsordning som byggde på att man redan i fredstid var samövad och redo. Aldrig mer skulle ett land tillåtas ta bit för bit av Europa och utpressa sig till herravälde över sina grannländer. Nu skulle det redan från början handla om en för alla, alla för en.

Järnridån med Östtysklands västra gräns låg då väster om Sverige. Sedan muren fallit och länder som tidigare ockuperades av kommunismen och Sovjetunionen befriats, såg de så fort de kunde till att bli medlemmar i Nato. Natos östgräns ligger nu öster om Sverige. Om det redan tidigare var skamligt och osolidariskt att vilja isolera sig från sina grannländer vid konflikt, har det nu blivit allt mer bisarrt att alla länder runt Östersjön är medlemmar i Nato utom Sverige, Finland och Ryssland.

Genom hela kalla kriget spred vänstern och socialdemokrater ut sin propaganda om fred. Sten Andersson, Pierre Schori och Maj Britt Theorin gjorde det närmast till en konstform att på olika sätt smutskasta USA och samtidigt hylla diktaturer. Olof Palme besökte gärna Fidel Castros Kuba och blev där mottagen som en hjälte, medan han jagade ut USA:s ambassadör från Sverige genom att jämföra de amerikanska bombningarna av Hanoi med det Nazityskland som USA tidigare krossat medan Sverige fegt såg på.

Efter Sovjets fall gick Sverige under en socialdemokratisk regering med i EU. Göran Persson tog ut en ny svensk utrikespolitisk kurs när han drev på utvidgningen österut och återanslöt Baltikum till västvärlden.

Tyvärr glömde vi bort oss själva. Trots ett allt mer intimt svenskt Natosamarbete, har Sverige inte blivit medlem i Nato. Därmed saknar vi det skydd som ges av Artikel V i Natostadgan: Om ett land angrips, angrips hela alliansen. Angrips Gotland, angrips hela Nato. Där kan vi tala om en tröskeleffekt.

Fullvärdigt medlemskap handlar inte bara om att ”vara med där besluten fattas”. Det gäller också konkreta åtgärder för en starkare svensk militär förmåga.

En försvarsmakt är ett system av system. Från enskild soldat till pluton och brigad ska olika förmågor samverka för att med eld och rörelse tillsammans nedkämpa fiender. Nato är systemet av system av system. Fullvärdigt medlemskap innebär att i fredstid kunna öva för att det svenska kugghjulet i detta system ska fungera samordnat med övriga, utan onödigt grus i maskineriet.

1990-talet präglades av liberala värderingar och reformvänlig konservatism när forna öststater inträdde i den västliga gemenskapen, nya demokratier föddes och handel och välstånd följde. När Bill Clinton och Boris Jeltsin bytts mot ledare som Donald Trump och Vladimir Putin måste vi dock inse att den säkra liberala världsordningen utmanas. Då är det viktigare än någonsin att stå enade med våra vänner i världen. ”Enigt och redo till alla offer grep vårt folk till vapen för att värna sitt högsta goda: ära, frihet och västerländsk kultur”, som marskalk Mannerheim beskrev kampen för den svenska frivilligkåren efter Vinterkriget.

Sveriges säkerhet byggs tillsammans med andra, med våra grannländer och den övriga västvärlden. Alliansen och systemet för detta samarbete finns redan, och i fredstid är vi välkomna som medlemmar samma dag som vi ansöker – men det måste ske innan det är för sent.

Sten Storgärds

Vice ordförande Fria Moderata Studentförbundet, politisk sekreterare 126:e verksamhetsåret

PUNSCHPATRIOTISMENS SVAGHETER

Utdrag ur Den svensk-nationella tanken. Nyberg

24118932-wfaSk - kopia

HS Nyberg är en av de största semitisterna i Uppsalas historia. Han var professor i semitiska språk i över tjugo års tid. Utöver en omfattande forskningsverksamhet som gjorde honom internationellt bemärkt har han också för evigt skrivit in sig i den svenska semitistiken med sin hebreiska grammatik som fortfarande, sextio år efter dess första utgivning, används av svenska studenter.

Liksom många av de stora namnen i de klassiska ämnena vid tiden var HS Nyberg också medlem i Föreningen Heimdal. Läsåret 1916-1917 var han föreningens ordförande. När föreningen firade sitt femtioårsjubileum fick han äran att hålla högtidstal. Detta hölls på temat “Den svensk-nationella tanken” och är en historik över svensk patriotism och nationalism – distinktionen är inte knivskarp och inte heller så viktig, eftersom dessa i princip sammanföll vid tiden. Temat är förstås passande, eftersom Föreningen Heimdal grundades 1891 som en samlingsplats för fosterländskt sinnade studenter.

Nedan följer ett tänkvärt utdrag om patriotismen, vari  HS Nyberg uttalar en kritik mot en viss typ av patriotism som väl är lika relevant idag.

“»Ett minnets land, en stor stamtavla är den höga Norden» sjöng Tegner 1820, och han blev den förste store klassiske sångaren för våra höga minnen, men de hade för honom mera en estetisk karaktär, de gåvo hans fantasi vingar, under det dagens tarvliga strider och vardagens mödosamma svenska problem aldrig på allvar förmådde fängsla honom. Det svenska nationalmedvetandet bands på detta sätt alltjämt vid den gamla svenska östersjöstaten, vars dagar voro förbi, det förflutna var med ett brett streck skilt från nuet, det hade estetiska stämningsvärden men ingen riktig motivbildande kraft. Svensk patriotism levde på storsvenskheten men tänkte icke ett ögonblick på att erkänna dess uppgifter som sina, och den förmådde icke slå en brygga över från det förgångna till dagens uppgifter.

 Så blevo den svenska historiens stora gestalter så småningom blottade på verkligt innehåll. Vi fingo en sabelskramlande Karl XII, ett slags episk sagofigur i sin enkla blå krigardräkt, sina kragstövlar och vid sidan den väldiga huggvärjan, en gestalt väl ägnad att tala till fantasien och ymnigt använd i festtalen, men en konung vars verkliga kamp och problem förtonade i ett dimhöljt fjärran. Det var mycket tal om hur svenska stålet biter, men gällde det att pröva hur mycket, blev den stortalige märkvärdigt tyst- av naturliga skäl; typen är odödliggjord av Ibsen i svensken Trumpeterstråle, som uppträder i Per Gynts sällskap. Vi fingo en Gustaf II Adolf ömsom av högkyrklig prelatensisk läggning, ömsom med drag av liberal förkämpe för samvets- och tankefriheten, som veterligen aldrig varit något mål för hans kamp och ej kunde vara det; de väldiga nordiska och europeiska problem, som han brottades med, lågo däremot under synranden, och hans blodfulla gestalt försvann i en aura av ideella dunster. Svensk patriotism var pompös, men den hade svårt att lägga av högtidsdräkten och dra arbetsblusen på. Man kan bäst avläsa detta på vår klassiska patriotiska sångskatt, som till största delen härrör från 1800-talet. Det märks alltför väl, att den är skriven i punsch och icke i blod, den må sedan både poetiskt och musikaliskt vara hur högtstående som helst. Där den icke är pompös och bullrande, är den blodfattig och förlorar sig i översvinneliga romantiska stämningar. En jämförelse med Runeberg i Finland vid seklets mitt visar bäst, vad som fattas den. Den lågmälta innerlighetens tonfall äro den främmande. “

Det är svårt att inte känna igen sig någorlunda i bilden han tecknar: nog är det väl så i dag, att de flestas förståelse av till exempel Gustav II Adolf och 30-åriga kriget mer motsvarar en schablon än en historisk verklighet? Även nationalismen kan vara historielös, även fosterlandskärleken hemfalla åt poser och vara plattitydartad.

I det studentikosa Uppsala är vi sannolikt världsmästare på bullrande punschpatriotism. Skillnaden i dag från Nybergs tid är att dagens nationalism, även den timidaste, kallas för chauvinism. Åtminstone var det så till helt nyligen. Att därför bekänna sig till någon nationalism som omfamnar mer än några lagparagrafer, som den så kallade “medborgarnationalismen”, är en styrka. Den bör omfamnas.

Vi bör dock också komma ihåg att det inte får sluta där. Vi får aldrig glömma att de yviga gesternas nationalism aldrig kan ersätta den lågmälda innerlighetens. Låt HS Nyberg påminna om det.

Fredrik Sixtensson

Konsult, Föreningen Heimdal.

Laibach och retrogardismen

nsk31

Vår borgerlighet försummar alltför ofta vikten av en högstående, återskapande kultur, och löser inte problemen kring den traditionella konstens livskraftighet i moderniteten. I ett spännande försök att syntetisera konstens statiska ideal med dess dynamiska omgivning, formulerar den slovenska musikgruppen Laibach (grundad 1980) retro-avantgardismen, i gränslandet mellan konst och politik. Det är en estetik som inte bara skall kunna “konservera varande värden”, utan även manifestera dem i den moderna världen, och åter få dem att genomsyra och förhöja varje aspekt av det mänskliga livet. En estetik som förenar traditionella symboler och myter med en aggressiv experimentalism, samt ett totalitärt anspråk på konstens underkastelse inför en högre auktoritet. Det är “slutet på en era av rörelse, sökande, slutet på stilistisk och estetisk innovation, och /…/ ett val som kommer leda till historiens återerinring, och återge makten till institutioner och konventioner.”

Ren avantgardism är för Laibach “ett symptom på världens lidande, fångad i kapitalet och materians demonism” vilket resulterar i ett gradvist nedbrytande av konsten, kulturen och i slutändan av människan själv. Den västerländska kulturen har förlorat kontakten med “den ursprungliga känslan av verklighet; värdenas förlust har format en letargisk social situation” och “en process av demoralisering”. Laibach befinner sig i en tid av kulturell tomhet som måste fyllas, de måste åter sprida “de eviga, omodifierade kulturella idéerna /…/ till hjälp för alla nationers resning”. Men den gamla konsten uppvisar “en kreativ letargi” och en maktlöshet inför moderniteten – det krävs vitalitet, och retrogardism är att anamma makten hos modernitetens uttryckssätt i regenerativt syfte. Tillsammans med traditionella symboler skall konsten ges redskapen för att kunna återknyta till sitt eviga, bakomliggande väsende, och bryta sig ut ur sin tid. Konsten i sig utvecklas inte, utan det är bara dess kontingenta presentationsformer som skiftar; retrogardismen är således inte en konstinriktning eller ett försök att beskriva konsten i sig, utan blott en metod, en länk och en återkomst av konstens ursprungliga idé i moderniteten.

Denna återfödelse av konsten kräver enligt Laibach två saker; att individen rensas ut ur konsten, och att konsten måste bejaka det partikulära. Individen är för Laibach en produkt av tillvarons materialisering, och en förnedrande reduktion av människan till en ensam enhet. Och när konsten inte blir något annat än den individuella konstnärens självförverkligande, så är den godtycklig, trivial, oautentisk och ett fåfängt försök till originalitet. Konsten skildrar inte längre rena krafter och naturens opersonliga ordning; den kan inte se bortom konstnären, mot det heliga och sköna, som är den traditionella konstens mål.

Den moderna industrialiseringen och 1900-talets totalitära regimer bringade genom underordning, likriktning och centralisering en upplösning av den enskilda personen. Det uppstod en ovärdig anonymitet som förminskade människan till en sub-personlig del i samhället. Dock undersöker Laibach om den tidens slagkraftiga icke-individualistiska estetik och massrörelse kan omdirigeras i konst till en uppåtsträvande anonymitet, någonting över-personligt. Tanken är att det för en stark ande finns en möjlighet till viss heroism i modernitetens anonymitet, ty han kan frivilligt sammanfoga sin vilja med statens, och i sin egna, äkta pliktkänsla uppnå en strävan bortom sig själv – han kan bli en “okänd soldat” och i det individuella uppoffrandet av sin individ leva efter eviga idéer och myter som finns bortom det nuvarande samhället. Konstnären ska då genom ett auktoritärt arbetssätt och estetik kunna återfinna den äkta, traditionella konsten, och genom sin strävan återföra den i den större struktur han ingår i. Trots och med moderniteten.Det partikulära har i modern konst ersatts av gränslös abstraktion. Lösgjord från alla bestämda och begränsade gestalter, söker den i experiment med rena former greppa tidlösa koncept, direkt och oförmedlat. Detta gör den lösryckt, svår, ful, och ofta instängd i den enskilda konstnärens sinne; den blir oförståeligt nonsens för omvärlden. Konst kan inte bara handla om idéer, utan måste manifesteras – endast i de symboler och myter som närts av jorden, som resonerar i anden, och i motiv begränsade till den konkreta handlingen kan idéerna förnimmas.

Ty född i ett historiskt sammanhang, som en del i ett släkte och med ett ansvar i en gemenskap verkar människan i och för någonting partikulärt. Handling och förståelse sker i det bekanta, i det konkreta, och det är först i denna sfär som idén äger verklighet, manifesterad genom tradition, sammanvävd med handling. När konsten är en del av ett folks partikulära tradition, och konstnären underordnar sig dess strävan, så ger konsten “odödlighet till vardagens praktiska beteende och arbete, vilket är nödvändigt om livet skall ge oss en stege till det gudomliga”. Genom det partikulära erövras det universella.

Laibach beskriver sin symbolik som “en strävan efter renhet, sublimitet och förädlande, som förenar evighet med makt, värdighet med mod, och kärlek med död” och i spännande musikvideor som “Država” (staten), “Die Liebe” och “Life is Life” snuddar de vid en sådan känsla. Men oftare uppgår de så pass i sin retrogardiva metod, att de istället för att återuppväcka traditionell konst, fastnar i en pastisch av totalitär estetik. Fixeringen vid den moderna masskulturen i en ibland absurd blandning med auktoritärt allvar förringar snarare än vitaliserar de traditionella elementen.

Kanske är det så att Laibach sätter alltför stort hopp till sin experimentella estetik i sig, och i avståndet till den egentliga traditionella konsten endast fjärmar sig från den ursprungliga idén de säger sig söka. Likväl kan kanske estetiken inte på egen hand, utan den omgivande kulturen på sin sida, återföda konsten, och än mindre låta högre värden väckas till liv i omgivningen. Laibachs syn på konsten i moderniteten förblir dock intressant, och den retrogardiva principen kan knappast sägas vara till fullo utforskad i faktiska konstverk; däri finns inte hela, men kanske en del, av den traditionella konstens återfödelse.

Henrik Jonasson

Medlemssekreterare,

Föreningen Heimdal.